Fredag och sista dagen på NA. En två veckors period där vi har fått upplevt lite mer än väntat inom media branchen. Svåra kriminalfall, tråkiga besked om att folk kommer få sparken, samt massor av galna nyheter. Jag är nöjd. Eller jag är mer än nöjd. Jag är as nöjd. Dom två snabbaste veckorna på länge, men oj vad mycket vi har hunnit med. Det känns nästan lite som att man har jobbat, på riktigt. Med en matlåda som var tvungen att göras, och minst ett samtal till en okänd människa varenda dag. Jag tror jag var vuxit. Till och med på bredden efter allt gratis i kaffe maskinen. Men jag har lärt känna en massa människor som har varit lite av förebilder, som jag skrev i förra inlägget. Så jag tvivlar på att det finns någon bätter praktikplats. Men jag tackar för denna tid, och jag tackar för allt jag lärt mig. Tack NA!

Att kolla ut över våran vackra stad från Na:s torn fick mig att tänka på hur fin den egentligen är. Låter om att jag är 60 år och inte gör annat än går på prommenad och kollar på alla husen i stan... Känner mig lite så också. Här på NA är vi dom yngsta. Det skiljer nästan 10 år på den som faktiskt är yngst här, till oss. Det är vi som är deras rivaler. Det är vi som ska ta över. Kanke inte just här och nu, men inom en snart framtid. Jag ser upp till dom som jobbar här. Ungefär som jag ser upp på Nikolai kyrkan en fin vinterdag. Som en förebild. Kanske inte själva byggnaden, men dess histioria. Hur sjukt mycket den har varit med om. Likaså veteranerna på NA. Alla snälla själar har sin egen historia. Hur de kom hit. Hur de slutade i det liknande slottshuset på Strandgatan 5. Jag hoppas på att få berätta en sån historia för mina praktikanter om sisåder 40 år. 

Idag var jag på Hindersmässan. Jag älskar marknader. Alla dofter av munkar, brända mandlar och sockervadd. Alla barn som springer in i allas ben för att de finns så mycket annat att kolla på än vägen. Alla snälla människor som står i sina små stånd och oftast är otroligt glada. Även fast det är minusgrader och de har stått där i flera timmar så är det fortfarande lika glada att se just mig. Även om det har varit flera hundra personer innan. Då kan man ju inte göra annat än köpa 1 kg marknads nougat. Även om det vad flera hundra stycken där innan, så kändes det ändå som jag gjorde världens gärning! Något annat som jag älskar med marknader är allt annat folk. Att man nästan alltid träffar någon man känner, och blir då oftast lite varmare under dessa 4 lager kläder. Så är det ju också underbart att bara titta på allt folk. När de ibland tittar tillbaka och då blir svarad med ett leende. Ryser av tanken.

Idag har jag varit omringad av barn. Pratat med barn. Skrivit om barn. Tagit bilder på barn. Dom är fina, dom där barnen. I alla fall dom jag träffade. Jag var och hälsade på ett par andra klassare och ställde frågor som; vad är din favoritfärg? Vad är din favorit rätt? Vad är det bästa med skolan? Osv. Jag känner igen mig. Hur jag älskade rosa och farmors spenatsoppa. Hur jag tyckte att svenska var det roligaste som fanns. Hur mycket jag faktiskt tyckte om. Jag ställde dessa frågor igen till mig själv. Blå, Pasta sallad, och Svenska. Nästan lika? Eller har jag kanske vuxit de senaste 11 åren ?

Bussen var i tid. Yes. Gratis Kaffe. Yes. Botad huvudmärk. Yeeeees. En fin fin dag. Javisst!

I´m alive! Hej och hallå. Förgyller dagarna med nära och kära. Har haft så otroligt mycket inspiration på senaste tiden, men den har jag använt på annat sätt än vid datorn. Ni ska bara veta. Idag städar jag bort allt det fula och äckliga och känner mig snyggare än någonsin. Såklart i min flanell skjorta.

Igår gjorde jag någonting galet. Jag bokade tatueringstid. Hur galet !? Så 15 Februari smäller det. Då ska den sitta där. Den där prylen som jag har funderat på i snart ett år. Mitt på revbenen. Jag har hör att det ska göra ont, men ska det va, så skre! Annars kan jag inte vara nöjdare med tillvaror. En Happy Clara äter sin apelsin i egen takt. Lyssnar på musik, knäpper kort och läser en bok.

Idag har jag levt ett vuxen liv. Jag har tagit hand om min sjuka mamma. Jag har gått till en arbetsplats och jobbat i 8 timmar. Jag har gjort ärenden på stan. Jag har lagat mat till mig själv, samt till morgondagen. Jag har läst ut en bok. Snacka om egoboost. Jag känner mig så otroligt bra idag. Bara så sjukt organiserad. Allting faller på plats. Vissa bitar är kvar, men det har jag räknat med. Annars skulle livet inte vara en utmaning. Vuxenlivet är en utmaning, och idag har jag kännt på det. Och jag har klarat av det.

Att åka någonstans. Att bara dra iväg. Från allt man har byggt upp. Jag barar undrar hur det skulle kännas. Hur allt jag har byggt upp skulle reagera. Och främst hur jag skulle reagera. Kanske som vännerna till Carrie när hon drar till Paris. Och kanske mitt livs kärlek skulle bara knacka på dörren. Det enda jag vet är att mycket skulle förändras. Men det där med förändring skulle vara något nytt. Jag letar efter något nytt. Something old, somethin new, something barrowed, somethin blue. Det har inget med gilftemål att göra. Bara någon form av inspiration. Men jag vill hitta något nytt. Åka någonstans. Bara dra iväg. Från allt jag har byggt upp.

En sovmorgon och en ergonomiuppgift senare drog jag och min fina vän Fanny upp på stan. Spontanshopping slutade med 4 påsar. En stickad tröja, polotröja, deo och en bok. Spontanitet it is! Efter en massa snack och skratt rullade bussen hem. Tänker sätta mig och läsa nu, i väntan på träning.

Jag har kommit på en sak. Jag tycker att det är obehagligt att läsa om andras förhållanden. Eller kanske inte obehagligt, men jag blir lite rädd. Jag blir rädd att bli så beroende av någon. Så beroende att när det tar slut så halkar man ner på ruta ett igen. Nu ska vi inte vara negativa här, men jag är rädd att börja om igen. Så när jag läser om dessa perfekta förhållanden och hur nykära några är så känner jag en längtan. Men inte efter deras kärlek, utan efter min. Jag vet att det finns en kärlek mellan mina vänner och min familj, och det kan jag säga är den bästa kärleken man kan ha. Det kanske är därför jag är rädd, för att någonting ska bli annorlunda i mitt liv. För att någonting ska förändras. Det där med förändringar kan bara jobbigt, men ändå något spännande. Men tanken ligger alltid i bakhuvudet: Vad skulle jag göra om du försvann?